Jag är riktigt otroligt trött på exakt allting! Hah, och ja, det hör väl antagligen bara till tonåren. Men ärligt jag vet inte. För jag har aldrig fått en chans att veta. Veta vad som är fel på rätt sätt eller fel på fel sätt. Jag gör faktiskt mitt bästa. Så gott det går liksom!! Svårt? Jag var tvångslämnad på psyk.. Jag var fasthakad vid mediciner. Jag var isolerad, bortappad, sluten och väldigt väldigt trött både fysiskt och psykiskt. Nu börjar jag väl komma upp på spåret igen! Väl? Jag menar, visst dampar jag och skriker, jag till och med (mycket sällsynt sällan men ibland) gråter. Men (!) jag ser det som något riktigt riktigt positivt. Jag har inte smakat på tonåren ännu. Jag växte upp och blev stor så fort. Sedan vart jag inlåst och destruktiv början av tonåren. Och inget av det var normalt! Inte det minsta av vad jag gjorde under hela den långa, extra kämpiga tiden var på något sätt normalt! Jag ödslade bort så otroligt lång tid på en massa självmordstankar, på svält och hetsätning, på depression och på mörker att jag aldrig hann finna den där riktiga känslan. Nu, tre år efter allt började, två år efter jag återvände hem, börjar jag fatta grejjen. Jag är slut. Jag är sliten, men så otroligt lycklig att kunna så gott som varje dag se på mig själv utan en enda tanke på att vända om och gå tillbaka. Nu när jag äntligen skippat alla mediciner, mesta av vården och en massa människor från mitt liv, kan jag äntligen ge mig själv tillåtelse att öppna ögonen. Ta ett steg framåt, in i den klara luften. In mitt bland ljuset!
Jag är tonåring nu!! Jag är riktigt på riktigt mig själv nu! Släpp greppet. Släpp taget, jag kvävs, jag behöver utrymme, jag behöver chanser jag behöver smakprov, jag behöver komma iväg. Jag är så pålitlig jag någonsin kommer bli. Det kan jag tammefan dra kors i taket för!! Jag är mig själv nu. Jag är skit jobbig, jag är en mardröm, jag är ett monster, och jag tröttar ut er. Men jag kommer alltid vara mig själv. Jag är också pålitlig, klok och mycket målmedveten. Jag kommer alltid vara full av kärlek och värme. ALLTID! Inget kommer någonsin hålla fast mig resten av min ungdom. Jag behöver det här. Vem vill liksom göra det, allt är så man klarar sig nu liksom. Man vet ju aldrig vad som händer sen. Men hellre veta än inte! Right?
Jag kan bara skratta åt hur många misstag jag kommer göra i mitt liv. Men man lär sig av sina misstag. Speciellt jag, för jag är då allt snabb på att lära mig saker! Låt mig växa. Jag kommer alltid finnas här, aldrig kommer jag sticka härifrån. Gör jag det återvänder jag alltid. Det är ett löfte!
Puss ♥
"Nothing makes a woman more beautiful than the belief that she is beautiful!"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar