Idag har det gått två år 1 vecka och 2 dagar sedan jag skrevs ut från sjukhuset.
Alla sade att det värsta redan var över. De hade fel, det var vid detta skede den svåraste tiden började.
Jag tror ingen någonsin bestämt sig för att insjukna i en ätstörning.
Men det där lilla felet i huvudet tar åt sig kommentarer på så otroligt fel sätt.
Som sjuk var det bästa man kunde höra, "du är så sjukt smal, det är helt äckligt" eller "herregud du är så liten och blek, vart har hela du försvunnit". Man levde på de orden så länge.
Det var väl faktiskt det enda man tog åt sig av.
Jag kommer ihåg till en början hur många gånger jag kände att jag ville skita i att svälta, att jag skulle äta.
Då tänkte jag bara på vad jag kunde bli, hur jag kunde se ut.
Jag trodde att bara jag är smal kommer jag vara lycklig.
Åh, jag kan lova er att det är den största lögn du någonsin kan övertala dig själv med.
Anorexin gav mig inte bara ett beroende, den gav mig en daglig kamp, en daglig tvivlan och eviga ärr.
De dåliga dagarna kommer aldrig ta slut. De dagar hela välrden är emot dig kommer alltid finnas.
De dagar då du inte gör annat än att ligger i sängen och vägrar röra dig ur fläcken eller vägrar få i dig något kommer alltid finnas där.
Jag, av många andra, krigar dagligen mot mig själv. Jag kommer alltid ha ett litet beroende i mig själv. Jag kommer alltid kämpa. Jag kan inte säga att jag inte kräkts efter jag skrevs ut från sjukhuset ("friskförklarades"). Jag kan heller inte säga att jag inte svultit efter det. Att jag inte skadat mig själv efter det.
Att jag inte hatat, velat dö.
Jag har kommit så långt på min lilla stig. Och aldrig att jag gett upp oberoende om jag släpar mig, eller kryper fram på knäna.
Rawwrr. Det är vad många brukar säga. Det är ett sätt att förmedla att man är en självdestruktiv individ.
Men det är också ett tecken på styrka. Lejon är den destruktiva världens symbol.
"Jag skär mig inte för att gå sönder, jag skär mig för att sedan ha en chans att få läka."
-Camilla Aalto
Det var väl faktiskt det enda man tog åt sig av.
Jag kommer ihåg till en början hur många gånger jag kände att jag ville skita i att svälta, att jag skulle äta.
Då tänkte jag bara på vad jag kunde bli, hur jag kunde se ut.
Jag trodde att bara jag är smal kommer jag vara lycklig.
Åh, jag kan lova er att det är den största lögn du någonsin kan övertala dig själv med.
Anorexin gav mig inte bara ett beroende, den gav mig en daglig kamp, en daglig tvivlan och eviga ärr.
De dåliga dagarna kommer aldrig ta slut. De dagar hela välrden är emot dig kommer alltid finnas.
De dagar då du inte gör annat än att ligger i sängen och vägrar röra dig ur fläcken eller vägrar få i dig något kommer alltid finnas där.
Jag, av många andra, krigar dagligen mot mig själv. Jag kommer alltid ha ett litet beroende i mig själv. Jag kommer alltid kämpa. Jag kan inte säga att jag inte kräkts efter jag skrevs ut från sjukhuset ("friskförklarades"). Jag kan heller inte säga att jag inte svultit efter det. Att jag inte skadat mig själv efter det.
Att jag inte hatat, velat dö.
Jag har kommit så långt på min lilla stig. Och aldrig att jag gett upp oberoende om jag släpar mig, eller kryper fram på knäna.
Rawwrr. Det är vad många brukar säga. Det är ett sätt att förmedla att man är en självdestruktiv individ.
Men det är också ett tecken på styrka. Lejon är den destruktiva världens symbol.
"Jag skär mig inte för att gå sönder, jag skär mig för att sedan ha en chans att få läka."
-Camilla Aalto
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar