Sorgen kikar fram lite nu och då. Jag känner väldigt stor saknad, medan jag på samma gång bara vill hata.
Mitt förnuft lägger verkligen långa broar mellan oss så att jag aldrig skulle kunna göra något enkelt.
Inga flera misstag! ropar mitt huvud. Så känner jag hur det kliar i fingrarna och vingar kittlar i min mage.
Mina kompisar finns iaf där för mig nu. Så jag kan sura, och grina hur mycket jag vill, och ändå går jag iväg!
(Stackars lilla Loopy i Pororo, som blev nertacklad av en snöboll och börjar gråta.. )
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar