Dagar då...

...man bara känner sig stor, opasslig och klumpig. Jag är tjock. Överallt! 

Jag får ångest av att kolla alla fina onlinebutiker och veta att det endast är (EXAKT) 6 veckor kvar till sommaravslutningen då jag skall vara vacker och bära den finaste klänningen med mest stolthet av alla.. Vart är alla dessa tankar och peppande meningar nu? Jag vill vara fit på min konfirmation. Jag vill ens rymmas i en klänning för guds skull!  Jag bölar ihjäl. Vart slängde jag alla dessa år då jag hade kunnat varit hur nöjd som helst över ett okej utseende? Jo, jag slängde iväg dem på undernärda dagar och på hetsätnings dagar. 

Jag kan ju inte ens lägga upp hurdan klänning jag vill ha för det är nästan så patetiskt att jag skrattar åt mig själv. Liksom, jag i en sådan!? Never.

Då kommer pappsen hem med brev åt mig och jag blir helt till av mig då jag ser handstilen.
Kan det vara.. Nej, vad tror du. Jo men titta det är ju.. Ohh gosh!! Herregud det är ju till MIG! 
Jag fick brev idag (även det är rent av lycka, för jag får aldrig post..) och det var från den slutna avdelningen där jag låg ungefär 3½ månad av mitt liv för två år sedan. "S" hade svarat på mitt brev :') aww ♥♥ 
Och jag skrev brev för typ vaddå mindre än en månad sedan och jag inser först nu hur otroligt mycket som REDAN har ändrats!

Så jag struntar i alla kläder och kroppskomplex ännu en dag! Istället kör jag dagens sista träning, inte annat än magmuskler och squats. Har ju faktiskt redan kört ett pass styrka idag och en timma på hästryggen.

 Det är ju fredag, hade jag redan glömt bort det? 

Kärlek.