Camilla Aalto: Ge rum åt tankarna ibland

Sådana dagar behöver vi väl också? Dagar då vi ger oss själva tid att sitta ner och tänka. Gå igenom senaste dagarna/veckorna/månadena.

Det var ett tag sedan sist. Jag tror jag flyr lite. Jag tror jag flyr ifrån mig själv och från mitt förflutna.

Haha, jag har ju inte riktigt någon att gå igenom alla händelser med mera. Jag är ju fri.

Så när jag sedan sitter där och tänker, det kan vara helt vanliga saker som förra kärleken, eller familjen, eller kanske bara vännerna, så inser jag att jag inte gått igenom mig själv. Jag har inte tömt mig själv.

Men det skrämmer mig. Jag har så länge vänt allt inåt, låst in varje liten tanke och varje liten händelse bakom galler och bom. De finns där, det vet jag, men de kommer inte åt mig!

Något annat som skrämmer mig är att jag faktiskt inte kommer ihåg. Det mesta är borta. Några gamla dagbokstexter kan påminna mig om en liten del av en dag. Kanske en sekund. Allt annat är som borta.

Alla timmar varje dag, alla dagar varje vecka, alla veckor varje månad, alla månader varje år.. Sen igen vet jag inte om det är för att jag inte har behov av att minnas just nu, att jag inte vill minnas just nu, eller om min kropp och mitt sinne anser det som en stor traumatisk soppa.

Vad är styrka?!

Alla dagar som gick sa alla till mig hur stark jag var osv osv. men vad är man då? Jag förstår bara inte vad i mig som är och har varit starkt. Jag svek. Jag svek alla de som älskade mig mest, och det är svagt.

Jag vill bara ha en kort förklaring på några (eller många) ord på vad riktig styrka är. Confused...

Jag kommer väldigt lite ihåg vad jag gjorde och hur jag gjorde, men jag kommer ihåg att jag blev misförstådd och då gjorde jag bara mera fel. Jag gjorde allt för att få uppmärksamhet, jag gjorde ALLT för att få uppmärksamhet och då blev jag platsad som egoistisk och självisk. Jag sökte uppmärksamhet endast och enbart för att jag var slut. Jag var så slut att jag ropade och skrek, skakade och grät, för att någon skulle ta min plats och låta mig vila. För jag ville ju leva!! Jag ville ju leva och må bra och allt det där, jag visste bara inte hur. Jag kämpade för att hitta mig själv, och jag skulle aldrig, aldrig någonsin låtit min familj gå igenom det jag idag vet att vi gått igenom om jag hade vetat vad vi skulle ha måsta gå igenom då! ALDRIG!

Sen igen känner jag att till viss del behandlades jag fel. Jag var oerhört envis och självsäker och jag fick skit för det. När en 12 årig flicka (som jag var då) letar efter uppmärksamhet som jag gjorde, då är allting kaos. Jag var kaos. Och ingen såg det på så sätt, därför blev jag missförstådd och påskälld.

Det var ju det enda jag skulle ha behövt säga. Att jag är kaos, jag behöver hjälp. Men det var det enda jag INTE klarade av att säga som 12 åring. För jag var envis.

Idag kan jag inte göra gjort ogjort. Jag kan bara tacka och buga för alla som stod där för mig. Alla som aldrig släppte taget hur mycket jag än bad dem att släppa taget om mig. Alla som skrek tillbaka. Alla som höll om mig. Alla som fanns där. Alla som höll min kropp varm medan jag var i viloläge någon annanstans.

Varje kram, varje ord, varje blick var och är, även idag, en del av min återhämtning. En del av mig. Ni är orsaken att jag sitter här idag, skriver detta inlägg och kan fälla en liten tår för att jag älskar er så otroligt mycket!! Jag lovar att alltid finnas där när jag behövs, och jag lovar att aldrig glömma er, aldrig glömma vad ni gjort för mig, och alltid försöka göra mitt bästa för att ni skall må bra även i mitt sällskap.

Jag har en lång väg kvar för att lappa alla sår jag skapat och vinna respekt och förtroende.

Idag kan jag åtminstone säga att jag är på rätt väg. Och jag kan stå på mina egna ben.

Jag är ledsen för alla skada jag gjort och för alla hjärtan jag sårat. Kärlek till er!