Nej. saatananamma.
Jag har gått och grävt ner mig i en grav. En riktigt bekväm en, i kärlekens grav!
Fattar ni?! Jag är kär. Jag är olyckligt, ledsamt, kär!
Fan har jag ställt till med nu? Det är väl den frågan av många som jag inte lyckats få ut ur skallen på mig idag.
Jag som så länge suttit och viskat åt mig själv, mest åt min inre, för tillfället vilande, gudinna att hur mycket hjärtat än ropar så skall jag följa hjärnan.
Skall jag? Skall jag låta bli?
Nu går jag bara runt i cirklar. Älska kärleken hata.
Jag sitter och försöker lura mig själv, försöker övertala mig själv. Försöker att ens tänka! Men din närhet, din närhet i mina tankar gör att jag går över kant. Du gav mig en orsak att en dag älska igen.
Så vad gjorde du åt mig sedan? Varför känns det just såhär?
Jag vågar inte fråga för jag är så rädd för att tappa taget om dig!
Är jag inte tillräckligt för dig och kan du inte ge mig så mycket som jag ber om?
♥
*Stönar högt*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar