Ja, jag är i allafall bra på att överleva!
Senare under våren kommer det hållas föreläsning om ätstörningar.. Borde jag gå?
Det är tom. gratis. Vill ändå inte gå ensam. Känns kanske lite tomt och fel.
Jag hade kunnat berätta just min historia för hela världen. Bara så att alla ska veta. Så att jag ska känna.
Så finns det säkert många som tycker jag skall slösa tiden på något annat!
Två år har passerat sen de allra svåraste tiderna. För två år sedan skulle jag aldrig kunnat säga att jag skulle vara såhär stark. För två år och en månad sedan skulle jag inte ha kunnat säga att jag skulle vara vid liv idag!
Tiden har bara försvunnit, den har smugit förbi utan att förvarna mig att jag skulle stå här idag.
Imorgon när jag vaknar kommer jag redan vara ett steg längre kommen, därför är det viktigt att gå i genom det gånga året! Det har varit ett kaos i hela mig, i hela min värld. Alla har haft ett finger i mitt liv men ingen har vågat lägga in hela handen. På två ben står jag idag också, precis som för två år sedan, fast idag står jag inte på en blandning av alla andras ben för idag står jag på mina egna ben.
'Såren läker alltid, men kvar finns fula ärr.' Jag vart ett tag så omklistrad och lappad att jag inte kunde röra på mig. Jag kunde inte ens se. Tänk er att efter flera månader verkligen kunna öppna ögonen och SE igen!
Jag vet inte om man skall gråta eller skratta. Skrika eller hålla käft.
Men jag är kvar, jag är hel, jag är okej och jag är snart femton!
Godnatt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar